28/10-13 "och aldrig har jag varit så rädd"

Jag läste nyss en hjärtskärande artikel om en pojke, 16 år som dött i cancer. Det kändes så avlägset att läsa om, men det kändes som att mitt liv stannade upp, som att någon tryckte på paus. 

Cancer. Denna fruktansvärda sjukdom, som likt ett roulettspel slumpvis väljer ut vem och vilka den drabbar. Det finns ingen skicklighet inblandad, spelreglerna står klara, vinn eller förlora.

Det finns ingen jag känner som inte har en bekant som har eller har haft cancer. Inte heller jag kan sträcka upp handen och säga emot. Både min farmor och farfar dog i cancer. Först farfar, sedan farmor. Men jag var ganska liten då, och det jag minns mest av dom var att dom var kärleksfulla personer som var generösa och lyckliga. Dom älskade varandra. 

Vi bodde långt ifrån varandra, 30 mil närmare bestämt. Men jag minns att jag, mamma pappa och min lilla syster åkte upp till dom i jämtland några gånger varje år. Jag älskade att vara där. Jag minns att så fort jag kom fram till tossön som det kallades där min farmor och farfar bodde, så ville jag åka rymdskepp med farfar. Vilket innebar att jag satt på en träningscykel, och trampade medans farfar stod bakom och åkte med mig till rymden i rymdskeppet. Det var det bästa jag visste. 

Men ett år när vi kom upp dit var inte allting som vanligt, det var bara farmor som kom och öppnade dörren när vi kom dit, jag minns att jag undrade varför inte farfar kom och öppnade också. Jag hade visserligen hört när mamma och pappa pratade, dom var inte glada och jag hörde att farfar inte var pigg. Jag trodde han var förkyld. Så var det inte. När jag kom in i vardagsrummet så satt min annars pigga, glada starka farfar där med slangar i näsan och andades tungt. Men så glad han blev över att se oss. Jag blev rädd. Jag förstod inte, men ingen förväntade sig att jag skulle förstå heller. Men min farfar hade cancer och ett år senare var han borta. Jag minns att vi hälsade på på sjukhuset där han låg några dagar innan, och jag minns att mamma jag och min lillasyster åkte hem utan pappa den gången. Han skulle vara kvar längre. 3 dagar senare var min farfar borta. Jag minns när mamma svarade i telefonen i köket och jag hörde hur hon började gråta, sen kom hon till mig och kramade mig hårt och jag tror inte ens hon sa någonting, då förstod jag, och det var som att i det ögonblicket så lämnade jag barndomen.

Sedan följde några jobbiga månader utav sorg och till sist en begravning. Jag kunde inte gråta på begravningen. Jag ville men jag kunde inte. Jag såg min farmor lägga blommor på sin älskades kista och jag minns att jag kände mig arg. Arg och ledsen på den där jävla cancern, som gjort alla jag älskade så ledsna. 

Det gick nått år efter farfars begravning, så var det min farmors tur. Hon hade bröstcancer. Hon blev friskförklarad som ung, lovad att det inte kunde komma tillbaka. Men det gjorde det. Min fina lilla farmor med mörkbrunt hår utan ett enda grått hårstrå trots att hon var 60 år. Alldeles för ung för att dö. 

Jag vet hur mycket hon älskade oss, min pappas familj och min fasters familj, men på något sätt så gav hon upp när farfar dog, hon ville vara med honom. Jag såg hennes hår falla av, jag fick se henne skallig, men för det mesta hade hon en bandana på huvudet. Hon var så fin fast än att hon var sjuk. 

Jag minns när vi hade varit där ett par dagar på vintern, och vi skulle åka därifrån, så var farmor blekare än vanligt och jag tyckte att hon såg lite läskig ut, frånvarande lixom. Så när jag skulle krama henne hejdå så visste jag att det nog var sista gången, jag minns att jag kramade extra hårt, såklart försiktigt, men ändå så att hon skulle känna hur mycket jag älskade henne. Och jag önskade så innerligt att min kram skulle göra henne frisk. Det gjorde den inte.

Det gick någon månad, hon blev bättre ett tag, men sedan blev allt sämre än det hade varit igen. Och vi åkte upp igen, men denna gång låg farmor bara i sängen och hon pratade inte så mycket med oss, mest med min pappa och faster. 

Jag mamma och min syster åkte hem. Pappa och hans syster skulle vara själva hemma med farmor några dagar. Samtalet kom och historien upprepade sig, mamma kom gråtande med telefonen i handen, kramade mig och sa "nu är farmor borta, nu har hon inte ont mer". Sedan grät jag, jag grät och grät, jag var 10 år men jag kände mig tvungen att bli vuxen. För att cancern gjorde alla dom som jag älskade ledsna, och jag ville trösta dom. Begravningen kom, och jag har aldrig varit så rädd. Jag var rädd för att gråta, rädd för att inte gråta. Rädd för vem som cancern skulle drabba härnäst. 

Nu är det 8 år sedan. Jag tänker på min farmor och farfar varje dag, och jag vet att dom är med mig i allt jag gör. Jag vet att dom älskar mig precis som jag älskar dom. Men allt jag önskar är att få ha dom här. Det går inte. Cancern tog två viktiga personer i mitt liv. Cancern tar hundratals liv varje dag. Jag undrad bara varför. Jag kommer aldrig förstå, och mina tankar går ut till alla som kämpar, till alla er som har en nära som kämpar för att vinna. Vi ska vinna över cancern, jag vet att vi ska det. Jag vet att det är snart.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0