09/01-2015 big dreams, small death

Hej bloggisen. Känner mig nere idag. Bråkade med min kära familj, har kluvna tankar och viljor och hela jag känner mig delad. Vill egentligen bara gråta och skrika som ett litet barn, medans den vuxna ally vill stå på egna ben och inte känna sig skräckslagen inför tanken att fylla 20, kanske flytta, kanske jobba, kanske inte göra något alls. 

Jag vill bara så mycket hela tiden, och jag har sjukt höga krav på mig själv. Tror inte det är sunt för 5 öre. NÄE nu är det jag som tar det lugnt, jag ska vara stolt över mig själv. Har under hösten tagit körkort, sökt massa jobb och lyckats få ett jätte bra jobb där jag har superhärliga kollegor som stöttar mig. 

Jag tror vi människor fokuserar så mycket på att vara lyckliga, och att andra ska uppfatta oss som lyckade, att vi glömmer bort själva innebörden. Hur känns det egentligen att vara glad? Jag vet att jag är glad, när jag vaknar sida vid sida med någon jag tycker om, vare sig om det är en kompis eller en kärlek. Jag vet att välförtjänta sovmorgnar gör mig lycklig, precis som en god frukost, delat med min familj gör mig lycklig. Att se min mamma glad, det gör mig glad

All hets om jobb, plugg, resor hit och dit. Visst det kanske gör oss lyckliga utåt. Men ja, jag känner mig sällan riktigt glad nu för tiden, och det gör mig rädd. Rädd för att det kanske smittar av sig på min omgivning. Måste lyssna inåt. Lyssna på hjärtat och själen, i första hand. Allt kommer lösa sig. Allt kommer falla på plats.

Förlåt för ett ganska flummigt inlägg. Behöver skriva ut mina känslor bara, så har jag alltid fungerat. Kram på er ♡ 




06/01-2015 Ett uppvaknande



Slut på självhat. Smalhets kommer aldrig hjälpa mig att må bättre. Så trött på samhället, skinnyshaming, fatshaming etc. 

Är det ingen mer än jag som förstår att vi aldrig kommer kunna bli starkare om vi fortsätter att hacka på, och framställa varandras "fel" eller s.k brister. Trött på att behöva känna mig tvingad att gå ner i vikt pga samhällets ideal, istället för att jag skulle vilja göra det endast för att må bättre. Men så ser det inte riktigt ut. 

Varje dag, utsätts vi, smala som tjocka, långa som korta, oavsätt kön, hudfärg, nationalitet, läggning, för olika typer av förtryck. Medans vi ser oss själva i spegeln, bygger vi upp självförakt, vi vill bli bättre, vi vill passa in, passa in i ramar som är för små, eller för stora för just oss. Vi kanske har drömmar, men rannsakar vi oss själva så är kanske våra drömmar inte ens våra egna. Jag säger stopp nu. 

Igår fick jag ett uppvaknande, när jag träffade min hälsocoach, och jag hörde mig själv säga ord som inte ens var mina egna. Jag sa att jag mådde bra, att jag kände mig motiverad, sen brast det. Jag satt där med en fasad, som jag är så jäkla rädd att någon ska se igenom. Sen hände just det och det kändes som att hela min värld rasade. Utanpå vet jag exakt varför jag vill göra en förändring, och det är för att passa in bättre gentemot samhällets ideal. Men inom mig har jag inte en jävla aning. Visst jag vill må bättre, men det kommer jag aldrig göra om jag tror att mitt liv kommer bli så mycket bättre bara för att jag ser ut på ett visst sätt. Det blev mitt uppvaknande. Efter att ha rannsakat mig själv det senaste dygnet, så känner jag att jag inte kan fortsätta i samma banor som förut. Jag måste fokusera på mig själv, inifrån och ut. Inte tvärt om. 

Nu blev detta en smärre roman, när min tanke egentligen var att belysa problemen med samhällets ideal. Poängen är, om du inte älskar dig själv, på insidan, kommer du aldrig kunna älska dig själv på utsidan heller. Problemen som kommer med det är osäkerhet och avundsjuka, som sedan kan resultera i att man för att må bättre själv, trycker ner någon som ser ut, eller beter sig annorlunda än vad man själv gör, för att lättare passa in i ramarna. Tack för mig ♡ 


04/01-2014 a new year, ready, set, don't let go.

Hej bloggisen! Skriver sällan här, men då och då får jag något litet ryck. Sen vi hördes sist så har jag hunnit ta körkort, fått jobb på telia och skaffat lite framtidsplaner. Framtidsplanerna är inget jag tänker berätta om än, men stockholm kan bli mitt mål till hösten. 

Har också blivit förälskad, sårad, och hittat tillbaka till någon som fanns i mitt liv för flera år sedan. Saker händer jäkligt fort och till råga på allt så har det även hunnit bli ett nytt år. Ett tvåtusenfemton. Jag får lite ångest av blotta tanken när jag inser att jag fyller 20 om 5 månader. Trots att livet inte är skrivet svart på vitt så är jag ganska nöjd med vad som pågår just nu, och jag tror att allting faktiskt kommer falla på plats i år. 

















♡ ♡ ♡ ♡ ♡ / ally


RSS 2.0